Det surrar dovt, diabildskarusellerna klickar med fristående rytmer och visar bilder som bokstavligen är målade med ljus. Inte fotografier utan diabilder som är handens verk – mellan ramarnas glas finns collage av naturfragment och klippt papper. På andra sidan rummet bygger ljuset skuggvärldar. Det är som om vi bjuds kika in i Platons grotta.

Eftertraktat ser: Lisa Jonasson, En möjlig sommarkänsla, utställning, 5 juni till 16 augusti, Katrineholms konsthall. 

Lisa Jonasson har länge jobbat med collage och saxen är ett viktigt verktyg. I installationen Rotpost möter vi något annat: naturen är uppförstorad, urfigurer framträder ur växternas fibrer och nerver. Det är fascinerande att se bilder projicerade som inte är avbildningar av materialet – materialet bildar bilderna. Befriande analogt och en möjlig hyllning till tidiga fotografitekniker eller kanske cyanotopi. 

Rotpost av Lisa Jonasson.

”Jag har tittat nära på det som är i naturen, torra löv, mossa, frön, strån och lav, och jobbat vidare från det jag anat där”, skriver Lisa Jonasson.

I installationen En möjlig sommarkänsla möter vi klippta silhuetter som tillsammans skapar små snurrande scener. Men det vet man först när man tittar bakom kulisserna. Varje scen ett skuggfigurers kammarspel. Jag tänker lite på en skuggvariant av Eadweard Muybridges häst. En kort sekvens som går runt, runt. I Jonassons installation bildar scenerna tillsammans en improviserad helhet.

”Scenernas ändlösa snurrande liknar diabildsprojektorernas, det är samma cirkulära berättande. I ord skulle det kunna skrivas ’och sen så och sen så och sen…’ Ett berättande utan självmedvetande och kanske utan närminne, utan sammanbindande kognitiva resurser”, skriver Lisa Jonasson.

Denna gång finns ingen pedagogisk bakgrundshistoria, till varken utställningen eller konstnärskapet, som brukligt är på mezzaninen – den finns istället inbyggd i själva utställningen. Den är på så sätt sammansatt tredelad. Och sammanfattas väl med Lisa Jonassons ord om installationen En möjlig sommarkänsla: ”Det är i betraktaren berättelsen sätts samman.”