På Havet växte Blommorna (2024) är en ambitiös sci-fi-berättelse som glänser till i scenbeskrivningarna och kunde säkert passa som ett tvåhundratio minuters klassiskt filmepos med Peter O’Toole i någon av huvudrollerna.

Theo bor på den isolerade ön Sklero tillsammans med många andra öbor år 2373. De vet ingenting om världen utanför, men i Theos medvetande sliter en medfödd nyfikenhet: vad finns bortom havet, förutom döden som några generationers borgmästare har skrämts med? På sin dödsbädd avslöjar Theos far omskakande hemligheter och tillsammans med ungdomskärleken Azalea måste Theo pussla ihop sanningen som några modiga eldsjälar vägrat låta tiden begrava.

Sanningen börjar några generationer tillbaka, med fosterbröderna Mikail och Roberto, som efter att ha förlorat både föräldrar och fosterföräldrar föresatt sig att bota alla världens sjukdomar. Eftersom Mikail är skicklig på kemi börjar de dra uppmärksamheten tills sig från oväntat håll. Härifrån vävs berättelsen samman på ett ganska fyndigt och underhållande vis, med små lockbeten som håller spänningen vid liv. Man känner att det finns ett frö till något stort. Stundtals rycks jag alltså med i händelseförloppet, det kan inte hjälpas. Mikail, Roberto, Theo och Azalea är i högsta grad levande och jag märker ju att Max Mirow har tänkt igenom saker. Det ger boken en viss tjuskraft.

Men tjuskraften i en svindlande story gör inte boken som helhet rättvisa. En erfaren läsare kommer snabbt att märka när formen har kompromissats bort för att ge plats åt innehållet. Den oerfarna kommer kanske bara att känna olust när trådarna inte samspelar. Max Mirow är en ambitiös berättare som förmodligen är värd att lägga på minnet, för kanske har hans författarskap inte mognat riktigt. Eller så hade han bråttom med att få ut boken. Hur som helst är På Havet växte Blommorna i alla händelser en fantastisk berättelse och den dagen Max Mirow blommar ut tror jag att parnassen kommer att berikas med stor science fiction-litteratur.