Dagerman är en ung människas författare. [—] Han är den som skildrar det här såriga mötet med världen och att världen inte är perfekt. Att världen inte håller sina löften, att den är omoralisk och att det finns avstånd mellan vad folk säger och hur de är, och att det finns ett sådant avstånd mellan hur man själv är och vad man själv säger. Att man inte kan hålla sina egna löften.
KRISTOFFER LEANDOER

Kristoffer Leandoer, etablerad författare och kulturarbetare, kallar det för ett ”tonårssår” som Stig Dagerman aldrig kommer över. Det öppna såret som driver honom under de få år han orkar bidra till litteraturens förkovran. Leandoer förminskar därmed ett uppslitande författarskap till litteratur för ungdomsåren, och i förminskningen drar han både tyska Herman Hesses borgarkritik och franska Albert Camus självmordsfilosofi med sig. Som om endast ungdomens obehärskade temperament klarar kluvenheten under världens skal.

Om man vet någonting om Stig Dagerman, vilket Leanoder gör, så vet man att han var de utslagnas författare. Han var förmodligen den enda utlandskorrespondenten som såg igenom slöjan av skuld och kunde skildra det tyska folket som offer efter tredje rikets fall, när de flesta såg dem som förövare. Att decimera honom till ”ungdomsförfattare” är att decimera hela hans författargärning till en fas i en stereotypisk ynglings utveckling, där hen fortfarande äger mod att bliga bakom skådespelssamhällets kulisser. Det är kränkande mot hans betydelse för svensk litteratur.

För den privilegierade samhällsklass laddad med lagom belästa storstadskids, som uppenbarligen har kidnappat både Hesse, Camus och Dagerman, kan väl inte en vuxen människa i mogen ålder bete sig så obehärskat och ha karriären kvar?

Men Leandoers kategorisering av Dagerman har fått stå oemotsagd. Stig Dagerman må vara en desorienterad och talangfull ung människas författare också, men allra först är han förlorarens. Människan som i åratal, kanske årtionden kämpat och kivats med sina gamla och nyare sår för att de inte åter skall öppnas och avslöja henne, för att till slut hjälplöst bara kunna se på när livets hus går i kras och vuxenlivets förut så trygga skådespel visar sitt lyte. Hon finns, hon som kämpar förgäves i brutna hamsterhjul, drivande mot de dömdas ö i en alltjämt gisten eka. Det plågade Stig Dagerman att han bara kunde skriva om henne och inte rädda henne. Somliga, som vännen Werner Aspenström, har insinuerat att det plågade honom till döds.

Det är oerhört magstarkt att reducera en sådan författare till ”ungdomslitteratur”. Men det är tyvärr inte ovanligt. En genomträngande bok som Stäppvargen av Herman Hesse har ingenting med ungdomlighet att göra om man inte tvingar in det i romanen, men den blir mycket lättare att hantera om man klistrar ungdomens känslolägen på innehållet. För den privilegierade samhällsklass laddad med lagom belästa storstadskids, som uppenbarligen har kidnappat både Hesse, Camus och Dagerman, kan väl inte en vuxen människa i mogen ålder bete sig så obehärskat och ha karriären kvar?

Så rationaliserar en vuxen människa bort vad det är en författare egentligen försöker säga. Men glömmer att många författare vill att deras läsare dödar sina karriärer till förmån för autenticiteten och det goda samhället. Det borde inte ens vara överraskande efter 4 000 år av brutalt skriftställeri, även om de flesta författare skulle förneka det å det häftigaste. Det är ett svårsmält tabu som gör att vi hellre reducerar stor litteratur till litteratur för ungdomsåren än att som vuxna människor ta den på blodigt allvar, inser att världen har alla DSM-5-diagnoser samtidigt men att vi skulle kunna göra någonting ordentligt åt det om vi bara – för att tala med en lokal konstnär – drog huvudet ur arslet och slutade förminska mänskliga bekymmer till barnsligheter.

https://sverigesradio.se/avsnitt/stig-dagerman-100-ar-det-litterara-underbarnet-som-fick-skrivkramp