Det är inte samma sak att läsa Stig Dagerman som att läsa Wilhelm Moberg och Victor Hugo. Eposet om Karl Oskar och Kristina och berättelsen om Jean Valjean är uppslitande och berörande i all sin detaljrikedom, men erfarenheterna finns bara i innehållet. Språket behandlas som en effektiv transportsträcka. Stig Dagerman är lika älskad som underskattad eftersom han lägger ett lager av stilistiska komplikationer över innehållet.

Madame Bovary är kanske den blodfattigaste bok som skrivits. Till och med Cervantes värnade om att sträckan mellan läsaren och innehållet skulle vara den kortast möjliga. Det är nästan 400 år sedan. Och tecken på en litteratur med dålig självkänsla, en sorglig grundval för hur text ska skrivas och en bitterljuv insikt om att text i huvudsak är en transportsträcka till erfarenhet. Begriplighetsdebatten på 40-talet var inget unikt samtal om litteratur.

Att fotografiet och filmmediet kom och förkortade sträckan ytterligare placerar inte litteraturen i någon särställning. Om så var fallet hade inte Stig Dagerman varit marginaliserad i jämförelse med Wilhelm Moberg. Nästan all konst spelar efter samma regler: effektivaste vägen till erfarenheten. Litteraturen idag må vara av det hastiga slaget, men den som säger att den har blivit tristare i vår tid misstar sig.

Niklas Natt och Dag kunde ha vridit upp språket ytterligare men valde att hålla igen. Antagligen för försäljningssiffrorna. Något som också Dagerman lärde sig efter De dömdas ö och Tysk höst. Jag har argumenterat för att Dagerman tappade stinget efter Tysk höst. Att hans språk blev tristare därför att han helt enkelt inte orkade mer. Men den mannen visste vad han gjorde fast hans känslor rådbråkade honom så dant. Tro inget annat.

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden i en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord har rört vid världens hjärta.

Han visste vad han gjorde, och det blev hans akilleshäl. Som så många andra författares. En text kan bli ratad och kritiserad in på märgen, det kan många författare leva med utan att gå under. De kan stå ut med nästan vilka försmädelser som helst – bara de blir förstådda. Ingen vill hamna i oförståndets fruktansvärda periferi. Det är tur för Björn Ranelid att han är grandios. Han är en av Sveriges främsta språkekvilibrister och även om han har förenklat sitt språk markant sen 80-talet så är vägen till innehållet långt ifrån spikrak. Sådant har aldrig varit populärt.

Jag läste en dålig bok en gång som hette Det tydliga ledarskapet. Det går att parafrasera till en devis för alla tiders populära litteratur: den tydliga litteraturen. Men ska den verkligen vara tydlig? Vad hände med den sköna litteraturen? Jag vet att det är en elitistisk hållning. Och sen journalistiken blev en litterär angelägenhet på 1800-talet är det nästan oetiskt att kräva något som döljer innehållet. Att Niklas Natt och Dag inte vred upp språket ytterligare irriterade mig så mycket att jag slängde boken halvläst. Jag tycker inte om att falla rätt in i erfarenheten. Den är sekundär eftersom verkligheten ändå alltid överträffar dikten. Jag vill bli tjusad. Jag vill knöla och stöta och blöta med en prosa som får mig att vilja ställa mig upp och flämta i romantiska paroxysmer. Får jag det kan innehållet vara nästan vad som helst.