Vad händer om man vänder – på perspektiv och myter? Paulina Partanen gör just det med utställningen Rara styggelse i Hälleforsnäs. Händer har hanterat nålar och ull. Resultatet är textila skulpturer som ställer frågor kring makt, sexualitet och kön.
Eftertraktat ser: Paulina Partanen, Rara styggelsen, utställning, den 21 september till 23 november, Konstgalleriet på Bruket i Hälleforsnäs.
Det är sällan som en doktorsavhandling ligger till grund för en utställning. Partanens i religionshistoria från 2016 handlar bland annat om gränsvarelser och om kvinnobilder i Homeros Odysséen. Om hur kvinnovarelser över tid förlorat kraft för skönhet och via den processen sexualiserats. Med sin konst har Partanen försökt återupprätta varelsernas status.
I antikens mytologi fanns både starka män och kvinnor. Farliga, förrädiska och förföriska. Exempelvis satyren var först en varelse med människoben och faunen en med djurben och klövar, båda ansågs förföriska. Sjöjungfrun med sin fiskstjärt har hos Partanen fått sin omvända motsvarighet med människoben. Vattenvarelser som påminner oss om vårt uråldriga ursprung, när vi en gång tog oss upp från vattnet till land. Vattenvarelser som är torrtovade. Nålfiltade fiskkvinnor som med humor och värme undersöker mytologiska maktstrukturer.
– Under antiken representerade de väldigt mäktiga gudinnor. Under historiens gång efter fokuserade man på att de var vackra eller förföriska och kanske inte lika mycket på att de faktiskt var respekterade och mäktiga utifrån den platsen där de befann sig. Utifrån det har jag tagit den klassiska sjöjungfrun, som är en människa med fiskunderkropp som vi ofta ser på som något vackert och romantiskt och förföriskt, något eftersträvansvärt, och vänt på det – det är ju inte så praktiskt att bli förförd av någon med en fiskunderkropp, säger Paulina Partanen.
Man kan även prova på hur det känns att vara en tvärtomsjöjungfru. Det finns en halvkroppsmask som man kan sätta på sig. Den är förvånansvärt lätt och bekväm.
– Många av de stor skulpturerna har skumgummi inuti och någonting som balanserar upp. De små är ull rakt igenom, säger Paulina Partanen.
Att nåltova tar långt tid och det krävs väldigt många stick, men tekniken har sin fördel i att man inte behöver använda vatten.
Under antiken representerade de väldigt mäktiga gudinnor.
Partanen har länge hållit på med olika former av hantverk och provade nåltovning spontant – hon skickade efter ett start-kit och fastnade. Det var som att skulptera men mindre kladdigt än att göra det med lera.
Det kostar dock på att tova på detta sätt under många och långa timmar.
– Jag gjuter också och arbetar med olika tekniker, men mest för att spara kroppen, säger Paulina Partanen.
Eftertraktat 