Finns det ett värde i att analysera en individs konstintresse? Om så är fallet: vilket, och varför?

”There is a reason why people’s favourite art is their favourite art. It says so much about a person based on what their favourite song, novel, etc. is. There is such a deep meaning behind it, which most people don’t value enough. You can get to know a person so well and understand them on a deeper level if you just read the lyrics to their favourite songs closely and read in between the lines of their favourite novels.”

–Dove’s Poet Society

Vi människor regleras av mer eller mindre påtalade överenskommelser för anständighet och begriplighet, ett reglemente för hur vi ska uppföra oss i samvaron med andra, uppfylla kriterier för anställningsbarhet och sammanhållning och undvika misstag och stämningar som placerar oss utanför sammanhangen.

Vi fostras att lyfta fram delar av oss själva som vi uppfattar är till fördel för andras lugn, och tränas att dölja annat som inte tjänar plikten och sammanhållningen till. Vi är kuggar i ett samhällshjul och vi är på samma gång mångfacetterade, splittrade och djupt komplexa individer – många av oss gör bäst i att hålla plikt och person isär.

Konsten tar ingen sådan hänsyn. Filmer, romaner, tidskrifter, musikband, teaterpjäser, dikter, akvarellmålningar och standupkomiker har förvisst sina kugghjulsmaskinerier, men tjänar ändå till att gestalta det komplexa, oanständiga och svårbegripliga i vår mänsklighet, egenheterna som oftast inte alls är till någon fördel för någon plikt och sammanhållning.

Genom vetskapen om individers favoritkonststycken kan vi, för att lära känna en person närmare, vända oss till vederbörandes favoritromaner, -låtar eller -dikter, noggrant läsa texterna, öppna upp våra mentala rum för metatext och plötsligt få en inblick i individens själsliga djup. Detta är en av grundbultarna i biblioterapeutens arbete. Biblioterapi är en terapiform som från början inskränkte sig till litteraturen men som, om ni frågar mig och många andra lekmän och utbildade biblioterapeuter, kan vidgas till varenda konstform på planeten.

Visserligen jobbar biblioterapeuter hårt för att skapa pragmatiska litteraturlistor, en för varje psykisk och världslig utmaning, till exempel brittiska School of Life. Men för att rensa undan alla fostringsincitament måste någonting klinga an, någonting mycket abstrakt och opassligt, mellan patient och konststycke. Det är ett problem alla biblioterapeuter får leva med, men var och en med minsta konst- och människointresse bör se det som en guldbiljett till sina medmänniskors innersta väsen.

I ett transparent samhälle där vi öppet skall kunna tala om livets utmaningar och våra psykiska brister måste konsten ta vid där samtal inte räcker till. Det finns en anledning till att individer dras till specifika konstuttryck, precis som det finns en anledning till att så många psykologer blir författare.