Det finns än idag ingen likvärdig text på svenska språket, säger lektorn i didaktik och Dagerman-experten Bengt Söderhäll. Stig Dagermans andra roman, De dömdas ö – djupt surrealistisk, blytungt existentialistisk, underskönt bildrik, svärmande poetisk – skrevs i vågor av rus på strindbergska Kymmendö; enligt vännen Werner Aspenströms vittnesmål skrev Stig Dagerman de sista sextio sidorna under en natt, efter egen utsaga gripen av Gud men sannolikt inte utan medicinskt bistånd.

”Vad vet ni om ensamhet, skrek jag till dem, vad vet ni om rymdens stora ensamhet, inte vet ni hur det låter när rymden sjunger av ensamhet. Ni har läst dikter om det, ni har hört talas om det i romantiska romaner – men det är också allt.”

De dömdas ö (1946), sid 173

Handlingen i De dömdas ö är enkel: sju strandade överlevare på en öde ö någonstans i oceanen stirrar döden och skeppsskrovets brutna ryggrad i vitögat. Det är inte det att så mycket händer på väg mot undergången (den som fluktar efter handling kommer bli besviken), snarare är den springande punkten den stilistiska dansen mellan medvetande och icke-medvetande, mellan dröm och verklighet, mellan nuets dy och minnets mylla.

I Poetiken skriver Aristoteles om ett litterärt medel, hamartia, det vill säga det förödande misstaget en karaktär gör sig skyldig till på vägen mot tragedins peripeti. I De dömdas ö kommer samtliga överlevare till ön tyngda utav ett livsavgörande hamartia, som utöver den oundvikliga döden sväller i deras hungrande kroppar och törstande drömmar och ger namn åt deras roller i sammandrabbningen som följer på framgrävningen av den vita klippan under sanden i bokens andra del: Kampen om lejonet.

För övrigt hade Dagerman i ett tidigt skede tänkt döpa romanen till ”Kampen om lejonet”. Lejonet står för en bild i klippan som överlevarna låter rista in som en symbol för deras närvaro på ön, men som växer och förvandlas till en religiös tröst när den stora rymden hotar med sin dödssång. Dagerman låter inte läsaren vila ens ett ögonblick när han med detaljrik surrealism leder överlevarna till saligheten, en efter en, i en långsam exposé som får åtminstone Bengt Söderhäll att tänka på den stundande klimatkatastrofen.

De dömdas ö är min ögonsten bland Dagermans alster och i litteraturen i stort. För som Söderhäll påstår finns ingen likvärdig text på svenska språket, ens sjuttioåtta år efter bokens utkomst. Jag väntar fortfarande på den inhemska författare som vågar vara lika fransk, lika potent stilistisk, lika knivskarp och hänsynslös i sina blodiga metaforer. Ett tag trodde jag (vilket en av mina tidigare essäer vittnar om) att Björn Ranelid är vår tids Dagerman. Numera förhåller jag mig tveksam till den slutsatsen.

Numera är jag snarare övertygad om att Stig Dagermans tankegods ärvdes av 1990-talets och 2000-talets melankoliska musikscen, i form av grungeband från Nirvana till Soundgarden och alternativa metalband som KoRn och Linkin Park. Björn Ranelid har själv sagt att han tagit över en stafettpinne från Dagerman, men han har låtit invertera tankegodset till blomstrande svärmerier för den fysiska och metafysiska kärleken, vilket efter några Ranelid-romaner i ryggen, bakom de ändå stiliga metaforerna, mest framstår som ett slags dogmatisk fostran snarare än nonkonformistisk tankeexpansion.

Så jag återvänder till Dagermans alster med stort förbehåll, och i bakgrunden spinner Spotify varmt på KoRns samlade repertoar:

”Now I see the times they change

Leaving doesn’t seem so strange

I am hoping I can find

Where to leave my hurt behind

All the shit I seem to take

All alone I seem to break

I have lived the best I can

Does this make me not a man?”

Alone I break, Untouchables (2002)