Glasblåsare skapar gym för livsviktig kunskap om teknik

Med ett lovvärt syfte att demokratisera träning, kunskap om teknik och konstens praktik ställer kollektivet BOOM! ut träningsmaskiner med vikter av glas. Och du får röra både dig och skulpturerna i rummet – stora salen har förvandlats till ett gym med diskokänsla som är fritt för alla att använda.

Eftertraktat ser: BOOM! (Sara Lundkvist, Nina Westman, Matilda Kästel, Ammy Olofsson och Erika Kristofersson Bredberg), BOSS BODY, utställning, 23 mars till 25 augusti, Eskilstuna konstmuseum. Vernissage 23 mars kl 12-16, invigning kl 14 med tal och performance.

I en samtid präglad av prestation, där det vi gör och förmår avgör värdet, pågår för kvinnor även en annan process som krokar i en historia som haft svårt att höja sig över synen på kvinnan som objekt och kvinnas kropp som först och främst värderad utifrån passiv yta. För lite muskler, för mycket muskler, för tjock, för smal… omdömena skiftar men har sin grund i samma sak: avsaknaden av frågan om styrkan kroppen besitter. Vad den kan och kan användas till.

– Vi fick läsa enkäter om vad unga tjejer saknar i Eskilstuna, eller vi pratade om det här sen letade Ammy upp statistik på internet, säger Nina Westman.

– Då var faktiskt gym något som låg väldigt högt på listan hos unga tjejer men hos unga killar också. Vi har jobbat mycket med ungdomar i form av workshops med vår mobila glashytta ”Spicy”. Vi tänker att också det perspektivet är viktigt, säger Ammy Olofsson.

– Det pedagogiska perspektivet är demokratiskt perspektiv som tagit större och större del av vårt arbete, säger Nina Westman.

– Fokus kring kvinnokroppen är oftast hur den ser ut och inte vad den klarar av. Vi kände att vi ville flytta det fokuset till just att kroppen är användbar och något som vi kan ha glädje av snarare än må dåligt över hur den ser ut och därför försöka förändra den och tukta den, säger Matilda Kästel.

– Vi har också en film i utställningen som visar när vi jobbar i hyttan. I den zoomas det in på kroppen och på hur musklerna jobbar och ådrorna på händerna. Det är en referens till träningsmaskinerna. Det finns även referens till utegym som är väldigt demokratiska eftersom alla har tillgång till dem. Man kan känna att det finns ett samspel mellan våra kroppar i glashyttan och med träningsmaskinerna i rummet, säger Erika Kristofersson Bredberg.

Den kvinnoseparatistiska glasgruppen BOOM! har jobbat i nio år med frågan och samlas i Eskilstuna under en stor upphöjd himlakropp till diskokula som med sina ”en miljon fjorton” små speglar kastar reflexer i rummet och skapar en mild känsla av yrsel. Varje liten spegel skapar tillsammans med ”kroppens” rörelse och ljuset som den reflekterar en mäktig uppvisning i vad ett stort kollektiv bestående av små delar/individer kan åstadkomma. Som glaskonstnären Markus Emilsson uttryckt det: ”BOOM!:s arbete sker med knutna nävar och konfetti”.

– Vi har även specialskriven musik till utställningen av Lille Åbo, säger Erika Kristofersson Bredberg.

– Vi har jobbat mycket med olika teknik och mekaniker. Det första stora projektet som vi fick stöd till från Konstnärsnämnden handlade om just det. Det tog avstamp i att vi skulle lära oss själva att göra mekaniken. Vi gjorde workshop hos Harriet Aurell som har vigt sitt liv åt lära kvinnor teknik. Kvinnor får inte med sig teknik från barnsben. Hon pratar om att kvinnor dör i olyckor i högre utsträckning på grund av att de inte vet hur man till exempel häktar av en dörr. Det har följt med oss sedan, att vi jobbar mycket med mekanik, säger Nina Westman.

”Det är dags att krossa föreställningarna om hur vi förväntas se ut och byta fokus”, skriver BOOM!

Att göra detta via glasblåsning och glaskonst, video om det tunga och glödgade arbetet med att skapa verken, och performance om kropp och kamp (invigningslördagen) sätter vår föreställning om det sköra på skam. ”Jag är inte ömtålig som en glasflaska” är ett uttryck som missat grejen. Glas ser ömtåligt ut men är väldigt starkt, tåligt och hållbart. Sand hettas upp till 1500 grader, glöder och härdas genom att kylas ned. Med samma metod kan man sedan skapa säkerhetsglas. Och säkerhet, att få vara i ett safe space, är viktigt. Glaskonstgymmet Boss Body ska till skillnad från andra gym vara en trygg plats, en plats som likt diskorörelsen skapar ett sammanhang som är välkomnande, ett spatiöst rum för konst, träning och dans. Ingen skrubb med vikter i mindre skala och en dörr som går att låsa för att skydda sig mot machoism.

– När vi gjorde de här vikterna då var det kul eftersom det blev tydligt att vi gjorde något som skulle se ut som en tyngd: vad väger den? Hur tungt var det att jobba med den? Vad orka man på gymet? Vi har bestämt att inte skriva ut vad de väger. Det handlar om att man själv går fram och så känner man och tränar. Men det är inte viktigt att mäta: ”Jag orkade 15 kg med kettlebell”. Det handlar om att man har fått rört på kroppen, säger Erika Kristofersson Bredberg.

BOOM! har länge jobbat inkluderande. Deras utställning på konstmuseet är inget undantag: att få röra och använda konsten är dessutom ett stort steg i tillgängliggörande. Att det är glaskonst påbjuder någon slags varsamhet, vilket alltså inte behövs då det är träningsmaskiner som ställs ut och sådana ska användas för att ge effekt. Det finns en linje här från kvinnokroppen, inte heller den ska bara beundras, det ger ingen effekt. Den, liksom konsten, har en funktion som via rörelse och verksamhet bygger styrka.