Med ateljé intill Gustavsbergs industriella tillverkning är hon mitt i en tradition. Mia E Göransson på Ebelingmuseet är en händelse med tanke. Allan Ebeling var ju mest känd för sitt porslin innan han började jobba friare och större och gjorde föremål som inte längre var bruks. Även Mia E Göransson är en bra bit bortom bruks. Men kärnan är fortsatt porslin. Och ofta av den svåraste varianten – benporslin.
Eftertraktat ser: Mia E Göransson, ”Before and after science” – en fauna i porslin, utställning, 17 feb-21 april, Ebelingmuseet. Vernissage den 17 feb kl 12–16 med invigning kl 13. Mia E Göransson är på plats.
En liten bit ifrån museet, sneglandes på det, står en av hennes skulpturer Ny natur – oss emellan som installerades 2019. Ett offentligt konstverk som förhåller sig till en gren som i sin tur liknar en hänkel på en av Ebelings porslinskannor.
– Jag är jätte-fascinerad av Allan Ebeling. Han jobbade ju väldigt brett och intuitivt och jobbade både med keramik och alla andra material. Det är fantastiskt att han fått härja runt, det skulle aldrig kunna hända idag, att någon får göra så mycket verk och placera dem och finnas överallt. Sådana profiler är viktiga.
Mia E Göransson var en av fem konstnärer som fick stipendie från Tore A Jonassons stiftelse 2023. I motiveringen står att hon ”med konsekvens tagit det keramiska hantverket in i nya förtrollade domäner”.
I de verk vi ser av Göransson inne i museet är materialet förklätt till något annat. Ögat sänder känslan av tvål och handen greppar inte en sådan. Ögat sänder känsla av suddgummi – men det är porslin. Denna lek med materialet, detta sätt att på olika sätt uppfinna eller återinföra ”naturen” i den bearbetade och brända produkten, blir en lektion i källkritik. Kan vi lita på våra sinnen när diskrepansen är så stor mellan tolkningen och det förväntade och det sedan verifierat upplevda? Eller är allt samman en upplevelse, med olika sinnen, som bildar ett konstnärligt kalejdoskåp? Man får tyvärr inte röra objekten i verken trots att några är fungerande flaskor och burkar – samtidigt utan praktisk funktion (man kan inte förvara något annat än konst i dem). Men det är kanske för att dämpa risken för sensorisk och taktil förvirring.
– Det är många enskilda verk som ska placeras. Många små saker som ska passa ihop och inte konkurrera med varandra. Ibland tänker jag när jag ska sätta igång ”varför kan jag inte jobba med stora saker” men det är också det som är spännande, att få det att funka i rummet.
Gjutteknikerna framkallar något så motsägelsefull som ”naturligt artificiellt”. Undertiteln är ”en fauna i porslin” och det skulle kunna vara sannolikt att det någonstans finns små djur som ser ut såhär. Ett rostigt läppstiftdjur som symbol för falnad skönhet, megafonvarelse som gör eko av det redan sagda eller är det kanske en liten åsiktsmaskin? En som hittats vid utgrävningar från signalpolitikens tidsålder? Fauna som liknar flora finns. Och i utställningen kan man se avgjuten broccoli men även avgjutningar av fogskum och frigolit. Den artificiella naturen kan vara urban och industriell samtidigt organisk och sammansatt. Kontraster. Mellan former och mellan material, mellan modänt och modernt.
Göransson kallar sig själv för materialnörd. Den tidigare adjungerade professorn (2011–2017) vid HDK i Göteborg trollar med materialen och får porslin att se ut som bland annat plast, skumgummi, trä, gummi och kol. En av skulpturerna får mig att tänka på Bruno K Öijer – den känns verkligen svart, svartare än svart. Med kopplingar till vetenskap tänker jag på vantablack.
Se Bruno K Öijer framföra sin dikt ”Jag frös”.
I utställningen är verken av stengods, benporslin och några av parian-porslin.
– Bränner man den för högt så blir den plastig, lite fet. Man kallar den självglaserande, säger Mia E Göransson som använt den blyhaltiga leran för att bland annat göra objekt som liknar marmor.
Det är en keramiker av rang, representerad i samlingar såväl nationellt som internationellt, som man kan stifta bekantskap med i Torshälla. Vill man se verk i riktigt stort format av Mia E Göransson så är Råcksta T-banestation ett tips. Göranssons verk finns också på Nationalmuseum, Röhsska, Statens konstråd, Nordenfjeldske kunstmuseum, ASU Art Museum och Museum fur Kunst och Gewerbe bland andra.
Det finns ett tydligt före och efter. I Göransson värld kan porslin via en mängd gjuttekniker och bränningar uppträda som vad hon vill det ska utge sig för att vara. Kanske utställningen för en stund ändrar hur du upplever materialen omkring dig. Ett av de stilleben som visas i Torshälla lånar lämpligt titel från en rad ur Tomas Tranströmers långdikt Östersjöar: ”Det är inte som det var att gå längs stranden”. Ebelingmuseet bjuder ännu en gång in till en upplevelse som inte glömmer bort konstens kunskap kring kroppslighet.
Eftertraktat 