INTERVJU. Författaren Anci Lampe debuterade ifjol med den självbiografiska romanen Det finns gröna hästar. Nu inväntar hon provexemplar från tryckeriet på uppföljaren, Inte ens vilda hästar. Eftertraktat besökte Anci i hennes hem i Oxelösund för ett närmare samtal.

Första och andra boken om Clara har legat på disketter i trettio år i väntan på publicering. Nu har ett provexemplar av bok två precis lämnat tryckeriet.

Varför väntade du så länge?

‒ Det hade blivit världskrig. Jag hade aldrig klarat det, säger Anci Lampe.

Under större delen av sitt vuxna liv levde hon under förföljelse och trakasserier av sina egna föräldrar, med hemlig adress och hemligt telefoner. Samma föräldrar som misshandlade henne svårt fysiskt och psykiskt under hennes första tolv år i livet.

‒ Det var väldigt energikrävande. Jag orkade inte och vågade inte försöka ge ut böckerna.

Föräldrarna tog kontakt med människor i Ancis omgivning och försökte vända dem emot henne. Ibland fick de tag i hennes adress och då började hemska brev dimpa ner i brevlådan.

‒ Jag väntade på att de skulle dö. Jag är ledsen, men så är det.

Utan sin dagmamma tror Anci att hon inte ens hade överlevt sina första sex år i livet.

‒ Och hade jag det, då hade jag varit ett slags vårdpaket rent psykiskt, säger hon.

Så det var tur, förklarar hon, att föräldrarna jobbade så mycket.

‒ Jag minns fortfarande känslan om kvällarna när de kom för att hämta hem mig. De är bland de värsta minnena jag har.

Ancis blick fastnar ett slag vid en punkt bakom mig.

Förutom författandet är hundarna Douglas och Dina Ancis liv. Medan vi pratar i köket ligger de på golvet och vilar. Ibland kommer de fram för att bli klappade. De tycker mycket om människor.

‒ De förställer sig aldrig. Och de förlåter allt, säger Anci och fortsätter:

‒ Jag tycker människor är jättejobbiga. Jag behöver egentligen inte människor.

Det är på grund av sina erfarenheter som hon måste välja mycket noga vilka människor hon omger sig med.

‒ Några få riktigt goda vänner har jag.

Är det också en förutsättning för att kunna skriva?

‒ Kanske. Det underlättar i alla fall.

Ancis mamma gav sken av att familjen var den perfekta, och alla trodde henne. Bakom stängda dörrar slog hon och misshandlade Anci svårt.

Därför anser Anci att de som är onda och elaka väljer att vara det.

‒ Vuxna människor är ansvariga för vad de gör såvida de inte är under psykos eller håller på att tända av från droger. Det spelar ingen roll hur man mår, vilken bakgrund man har eller vilka erfarenheter man gjort.

I första boken om Clara finns indikationer på att Ancis pappa försöker avstyra övergreppen. Men försöken är små och obetydliga. Oftast hjälper han till att misshandla Clara.

‒ Pappa sa ifrån om några övergrepp på min syster. Det innebär att han hade kunnat göra det för mig också. Alltså var han förmögen att välja, precis som mamma.

Som om hennes historia inte vore nog lider Anci av den mycket sällsynta sjukdomen Trigeminusneuralgi. Den ger henne svår smärta i ansikte och tänder.

‒ Jag går i princip omkring med tandvärk hela tiden, berättar hon.

Besvären lindras förvisso av tunga mediciner, men fortfarande måste hon vara försiktig vid tandborstning, ätande och temperaturförändringar.

‒ Jag tuggar alltid på höger sida och jag går inte ut på vintern mer än att rasta och leka med hundarna.

Går hon ut måste hon noga skydda vänstra delen av ansiktet från drag och kyla.

‒ Sjukdomen tog mitt liv ifrån mig. Jag har alltid jobbat mycket mer än hundra procent och alltid haft hästar. Nu kunde jag inte jobba, inte rida, inte sova, inte äta. Jag bara låg och vred mig i plågor.

Det är sjukdomen som på samma gång gör att hon aldrig vet vilken form hon är i när hon vaknar. Därför, förklarar hon, ger hon ut böckerna om Clara på det egna förlaget Falena.

‒ Den ena dagen kan jag jobba jättemycket. Nästa dag är jag utslagen. Jag kan aldrig veta, berättar Anci.

Vägen har varit lång, hon har lärt sig allting om utgivning och företagande på egen hand, och hon säger att vore det inte för böckerna skulle hon inte hålla på.

‒ Clara tvingar mig att fortsätta, säger Anci.

Vid intervjutillfället väntar hon in ett provexemplar, för att se hur det ser ut rent visuellt.

‒ Jag har valt ett annat typsnitt den här gången, lite tätare text och färre sidor. Det vet jag inte hur det ser ut i tryck, säger hon.

Fast hon aldrig gjorde särskilt mycket marknadsföring har hon fått stor uppmärksamhet för sin debut ifjol, Det finns gröna hästar.

‒ På grund av sjukdomen kan jag inte åka land och rike runt och sälja boken. Så jag får hoppas att den sprider sig med tiden.

Så här långt har hon suttit på några ställen, bland annat på Koordinaten i Oxelösund, och då har hon sålt riktigt bra. Somliga bokbloggar har utsett Det finns gröna hästar till en av 2023 års bästa bok och både E-boken och den trycka lånas flitigt ut på biblioteken. Samtidigt trillar förfrågningar in om att tävla ut boken.

‒ Det vinner man mycket reklam på, berättar Anci.

Vad skriver du på just nu?

‒ Tredje boken om Clara och en gammaldags pusseldeckare som utspelar sig i Trosa.

När skriver du?

‒ Som bäst på kvällarna, mellan tio och två. Jag har ingenting emot att sitta vaken på nätterna.

Vad kan du avslöja om resten av böckerna om Clara?

‒ En röd tråd genom min historia är att det är de som äger minst som man får mest hjälp utav. Och i tredje boken kommer jag inte kunna hålla mig mycket till verkligheten.

Varför inte?

‒ Det är närmare i tid. Folk skulle bli väldigt utpekade och alla skulle veta vilka alla är.

När du ändå skriver en biografi, varför inte bara hänga ut alla?

‒ Det finns anhöriga. Och vissa var barn. Man ska inte straffas för något man gjorde när man var barn.

Läs mer om Anci Lampe här