Oxelösundsförfattaren Anci Lampes debutroman ”Det finns gröna hästar” är en fruktansvärd barndomsskildring som vagt för tankarna till Dave Pelzers starka självbiografi.

Bakom kulisserna hos en privilegierad familj i Trosa pågår ett brott: ett barn misshandlas fysiskt och psykiskt, och fast lilla Carolina, som vill kalla sig Clara, försöker få vuxenvärldens uppmärksamhet tror ingen på henne. Mammans ordförandeställning, familjens två bilar och båten ligger som en dimma över sanningen.

De vuxna – och andra barn – tycks komma och gå i Claras liv. Det är djuren som mest gör bestående intryck. Det är hos djuren hon finner trygghet, hos stora Atlas i stallet, lilla Dixie hos extrafamiljen. Mellan raderna märks det stigande föraktet för människor: opålitliga, ohörsamma och alltid potentiellt elaka. I skolan kastas lilla Clara mellan att vara en i gänget och att vara utanför. Alltid måste någon vara utanför.

Som läsare är det lätt att fyllas av äckel inför brottet som sker. Det är som föräldrarna vill skapa ett högpresterande stenstod; mamman med sina spotska hån och slagen och nypen och fadern som aldrig tycks framträda som annat än mammans apatiska skugga. Lika mycket räddning är stallet och skolprestationen för Clara som för läsaren, en varm vind på det annars iskalla havet.

Det finns gröna hästar är en tung lättläst berättelse om hur ett barns kropp och hjärna anpassar sig till ett hårt liv. Som många andra böcker i samma anda visar den på barnets förmåga att räkna på sin trygghet, samtidigt som fröet till en trotsighet växer och får liv. Det finns faktorer utanför hemmet som hjälper fröet att växa: Clara växer i stallet och hon inser tidigt att hon är klart bättre i skolan än andra. De blir faktorer som föder ett fritt tänkande i en annars omöjlig situation.

Frågan är om det fria tänkandet håller hennes mod uppe tills någon vuxen behagar se igenom skimret.

Jag vilar boken i handen, andas mellan raderna. Slutar aldrig förundras över vad ett barn klarar av.

Håll till godo.