Svensk litteratur har mycket att vara stolt över. Från Skogeskär Bergbo, Georg Stjernhielm och Emanuel Swedenborg till Hedvig Charlotta Nordenflycht, Emelie Flygare-Carlén och Karin Boye. Från Carl Jonas Love Almqvist till Harry Martinson och August Strindberg.

Från Victoria Benedictsson till Wilhelm Moberg. Tomas Tranströmer och Stig Dagerman. Eyvind Johnsson, Ivar-Lo Johansson, Per Lagerkvist och Gunnar Ekelöf. Kristina Lugn, Bodil Malmsten och – icke att förglömma – Selma Lagerlöf.

Politikerna säger sig vilja hålla två armlängds avstånd. Det vill säga att allmänheten ska få möjlighet att säga sitt och en kommitté sitt innan något beslut fattas. Jag förstår incitamentet. Men smaken är som baken: det finns en kanon för varje individ.

Man kan alltid göra en lista av framstående svenska författare och motivera deras plats på listan bara därför att de är stort omtalade. Men många på den listan har rivit och klöst och spottat och hatat sig fram till storhet. Hur ska kommittén försvara det?

Det är lättare att framhäva en beskedlig Selma Lagerlöf än psykfallet Strindberg, men en svensk kanon utan någondera skulle bli oseriös, för att inte säga misstänkt. En av våra största skalder bortvald därför att hen är kontroversiell?

Det finns fler problem: det ligger rätt i tiden att börja tala om en kanon, men vad hjälper det om lärare inte har kompetens och material att upprätthålla den? En lärare måste vara insatt i kanon för att kunna förmedla den till sina elever.

Och jag vet inte, men en lärare som läser Strindberg, tror jag, betraktas ungefär som en elev som läser Nietzsche: lite högfärdig, halvt kriminell och oberäknelig. Jan Myrdal läste Inferno som 10-åring och han blev inte direkt någon mysfarbror.

Två tonåringar i Washington läste Nietzsche och fängslades på tveksamma grunder för trippelmord och en aspirerande terrorist i Kanada hade Så talade Zarathustra i trunken. Strindberg tog Nietzsche på stort allvar och kanske kommer dagen då Svarta fanor finnes i en bombväska på Arlanda.