”Vi håller på att bli ett traumamedvetet samhälle” skriver traumaexperten Bessel van der Kolk. I the Myth of Normal (2021) går Gabor Maté ännu längre: hela samhället bygger på traumatiserade individers prestationer. Allt måste rivas upp med rötterna.

Världens frodas i trauma. Om man får tro författaren och psykologen Gabor Maté, som tillsammans med sonen Daniel skrivit boken the Myth of Normal (2021). Från förortskvinnan som på grund av att hon inte kan säga ifrån drabbas av reumatism, till grandiosa personligheter på samhällets topp, som Donald Trump – samma fenomen: barndomstrauma.

Ett trauma som får ligga i kroppen och frodas kan antingen skada kroppen tills den tvingas säga ifrån genom att utlösa en autoimmun sjukdom, eller skada psyket så pass att det blir alldeles orubbligt avslaget, samvetslöst och hänsynslöst krigiskt mot allt som anses på minsta sätt vara en bromskloss.

Gabor Maté tar upp stafettpinnen efter Bessel van der Kolk, en av vår tids största och mest inflytelserika traumaforskare, som redogör för traumats problem och många lösningar i Kroppen håller räkningen (2021), och visar hur trauma inte bara finns kroppen utan indoktrinerat i hela samhället som system.

Det är tung läsning för den med minsta politisk lutning till höger. Gabor Maté går ut på en uppslitande procession från kroppen och psyket till den politiska och sociala verkligheten och visar hur trauma påverkar människors syn på allt ifrån personliga arbetslivsförhållanden till globala ekonomiska hierarkier.

Ett obehandlat trauma kan skapa en klimatförnekare, det är ett underliggande budskap i boken. Ett obehandlat barndomstrauma kan skapa en hänsynslös företagsledare med laserfokus på att klättra i administrationens hierarki. Ett obehandlat barndomstrauma kan vara den avgörande skillnaden mellan en progressiv och en konservativ röstsedel.

Ett obehandlat barndomstrauma behöver inte kännas, psyket kan ha gömt undan alla känslor av vrede och sorg under ett tjockt skal av prestationer och skådespel. Gabor Maté jämför det med att försöka hålla en badboll under vatten; det är kraften som krävs av psyket för att hålla undan för ett barndomstrauma bakom en mask.

”Vi håller på att bli ett traumamedvetet samhälle” skriver Bessel van der Kolk i Kroppen håller räkningen. Vi håller på att lära oss förstå hur relativt ett trauma är och hur många människor som faktiskt är traumatiserade. Gabor Maté är inte lika optimistisk, men siktar ändå mycket högre än van der Kolk: hela systemet är korrupt och bygger på traumatiserade individers prestationer. Allt måste rivas upp med rötterna.

En liknande tes drev Anna Björklund i Göteborgs-posten för en tid sedan, efter att ha läst Elon Musks fruktansvärda självbiografi: ”är de av kapitalismen drivna framstegen som gjorts de senaste, hm, 200 åren, biverkningar av [barndomstrauman]? Alla de farliga experimenten, det frenetiska byggandet och krigandet, är de den psykologiska effekt som kommer av risiga pappor, våldsam mobbning och systematisk barnaga?”