Han har målat nobeldiplom och skapat rubriker i nationell och internationell press för att ha stöttat en utfryst kollega. Richard Vakil är en av västkustens stora konstnärer och den här dagen ställer han ut för sörmlandspubliken på Koordinaten i Oxelösund.

Det är den 2 december och snön ligger tät på Oxelösunds torg. Jag går in i värmen och uppför trapporna till biblioteks- och caféplan på Koordinaten. Portarna till Galleri K har ännu inte slagit upp, men därpå sitter fotografier på Richard Vakils nobelmålningar.

– Richard har inte kommit än, säger kulturassistenten Irem Babovic, men han är här när som helst.

Jag är tidig. Jag studerar nobelfotografierna, frågar efter lite böcker i biblioteket. Närmare elva kommer Richard Vakil, lång och gänglig, lite kutrygg och med axelväska och vi presenteras av Irem Babovic och sätter oss avskilt.

Så vad är aktuellt för en av västkustens stora konstnärer? Han är stolt över dokumentärfilmen som nära nog föll ner i hans knän i våras: en reklamfilmare från Stockholm förälskade sig i Vakils prunkande landskapsbilder och bad att få filma honom.

‒ Vi har filmat under våren och försommaren, och nu ska vi filma de sista grejerna efter helgen, säger Richard Vakil.

Jag får ett smakprov av dokumentären, som behandlar hans liv och konst. Bland annat en ruskig misshandel som kommit att prägla livet stort. Det är Richard Vakil själv som talar i voice overn.

‒ Tanken är att den ska ut i TV. Mer kan jag inte säga just nu, säger han.

Tittar man närmare på Vakils tavlor ser man att på de flesta tavlor finns en textrad, ofta flera. Han berättar att det är rader som kommer till honom när han står och målar. I dokumentärfilmen läses en av texterna upp av Ebbot Lundberg, som också gör soundtracket.

‒ Tanken var att vi skulle ha premiär i november, men sedan skulle Ebbot ut på turné.

Den skrivande delen av Richard Vakils konstnärskap är intressant: Texter som ”Idioten tänker att han borde tänka en tanke” pryder vackra utsiktsbilder från västkustens vackra idyll. Jag kan inte säkert säga att det skär sig.

‒ Jag är så jävla anarkistisk i mitt skrivande. När jag börjar har jag ingen tanke med det. I slutändan blir det bara något jag har stått och gjort i min ateljé, säger Richard Vakil.

Vi ramlar in på begreppet inspiration, och han betonar det riktigt ordentligt för att påvisa hur ofta man som konstnär får frågan.

‒ Inspirationen till målningen är någonting annat än skrivandet, säger han och fortsätter:

‒ Man tänker fram tills det är dags att måla. Sen ska det sitta i märgen.

Från Fiskebäckskil till Nobel

Utställningen från Fiskebäckskil till Nobel är en självbiografisk utställning. Vägen till nobeldiplomen började i ett hyrgalleri i Gamla stan. En kvinna kom in och köpte en tavla och ställde frågan tagen från luften om Richard Vakil vill måla diplom.

‒ Sedan hörde jag ingenting på ett år. Jag minns att jag stod och pissade, två dagar innan min femtioårsdag. Hade precis kommit hem från Tobago. Då ringer ett 08-nummer.

Richard Vakil förställer rösten för att illustrera den Kungliga Akademiens förnämlighet. Han berättar att de ville komma och se hans tavlor. De kommer på en utställning, tittar, och ett par månader därpå meddelar de att någon annan fått ynnesten att göra nobeldiplom.

‒ Typiskt, så jävla nära, säger Richard Vakil med riktig göteborsk inlevelse.

Han bestämmer sig ändå för att skicka ett mail till Kungliga Akademien.

‒ Jag skriver och säger att ”det var ju roligt för hen men desto tråkigare för mig. Men en vacker dag tänker jag sitta där bland mina bilder och tänka ’hur fan hamnade jag här?’ Så nu ska jag har en fin sommar, hoppas ni får det med. Tjingeling.”

‒ Det är lika bra att bränna sina skepp, säger han.

Men inga skepp brändes. Ytterligare ett år går, sedan ringer de och frågar om Richard Vakil fortfarande är intresserad av att illustrera nobeldiplom.

‒ Det är väl klart jag är! säger han.

Sagt och gjort. Ett kontrakt kommer per snigelpost och mellan 2016 och 2018 målar Richard Vakil tre nobeldiplom, ett i kemi, ett i fysik och ett i ekonomi.

‒ Det svåraste var att hålla tyst om det fram till nobeldagen.

Dan före dopparedan är han i Stockholm på mingel med nobelvinnarna. Sedan åker han hem hela vägen till Lysekil och håller vernissage på självaste nobeldagen. Det blev ett stort uppbåd och en mycket välbesökt tillställning.

‒ Då kom det en tår i ögonvrån, erkänner Richard Vakil.

Snopphärvan

Så är vi där: ”Livet på en pinne”. Härvan som spred sig långt utöver västkusten. Cecilia Lindstrands kontroversiella konstverk bestående av tre erigerade penisar på en mossa varav den ena pryds av en liten kyckling på ollonet.

‒ Hon skulle ha ställt ut på kulturveckan i Lysekil men blev nekad på grund av att konstverket kunde provocera, berättar Richard Vakil.

Man ställer upp för sina kollegor, säger han, och förklarar att han också blivit lämnad i kylan av olika orsaker. Han vet hur det känns. Därför fick Cecilia Lindstrand ställa ut i Vakils egna galleri, på samma timme som Kulturveckan öppnade.

‒ De sa att om jag bara var med kunde de släppa in Cecilia, men nej, de fick stå sitt kast, säger han.

En kvinna som hoppat av Kulturveckans arbetsgrupp kom till vernissaget i Richard Vakils galleri och fick reda på historien. I vredesmod kontaktades alltså Bohusläningen, och historien gick vidare till SVT Västnytt för att sedan få eget liv.

‒ En gång ringde min svärmor och frågade ”vad gör Richard i Doobidoo?” Det var galet.

‒ Cecilia blev ju skräckslagen. Men det fanns någonting där. Man går inte in och styr konsten så där. Visst, de var kanske gamla och inte fattade riktigt. Men då handlar det om personliga åsikter, och de ska inte ha några jävla personliga åsikter som sitter och bedömer vad som ska ställas ut och inte. Det tyckte jag var viktigt att stå fast vid. Annars är vi ju i Tyskland på 30-talet, säger Richard Vakil.

Hur långt tycker du får konsten gå?

‒ Så länge man inte går till personangrepp, hur långt som helst.