Tomas Lundgren har tydliga ramar för sitt skapande: Han använder två färger, titanvitt och elfenbenssvart, sju olika nyanser och alltid samma typ av dukar och samman sorts penslar. Det han avbildar eller återskapar är fotografier från slutet av 1800-talet fram till det tidiga 1900-talet.
Eftertraktat ser: Tomas Lundgren, Historiens öga, 11 november till 21 januari, Ebelingmuseet.
Enskilda människor blir representanter för större sammanhang och för historien i stort. Lundgren har ingen tydlig systematik in sin research, kanske begränsningen är sorteringen och källorna – bilderna kommer bland annat från brotts- och sjukhusarkiv och Rasbiologiska institutet. Konst, konstnärer, författare och konstnärers modeller är också representerade. Det blir ändå som stickprov ned i historien med tydlig politisk udd. För vad minns vi? Vem är det som skriver vår historia och bestämmer vad och vem vi ska minnas? Tomas Lundgren säger att det i varje återblick finns förskjutning, något ofullständigt och bortvänt, som han vill belysa.
Metoden fångar också hur minnen bleknar, vi står framför bilder som förvisso återskapats men samtidigt bär spår av en pågående förstörelseprocess. Det är också ibland bilder av människor som redan under sin levnad befann sig undangömda på väg att glömmas och som nu räddas ånyo som bilder från arkivens lådor och blir till porträtt. Oljemåleri är långsamt. Samtidigt finns åldringsprocessen inbyggd. Oljemålningar krackelerar. Tappar lyster. Färgerna mörknar. Tomas Lundgren har redan kompenserat för detta genom att omfamna fotografiernas skador, suddigheter och blekta partier och återskapa även dessa skavanker i sina målningar. Något man kan studera närmare i boken Avbilder som säljs på museet. I två av utställningens målningar ”Disappearing Act” och ”To Be Echoing” har Lundgren använt sig av mörkbrun i kombination med vitt. Ett avsteg från de stränga ramarna men också ett omfamnande av just ålder. ”Disappearing Act” är ett ovanligt porträtt – av någon som inte verkar vilja bli porträtterad. Greta Garbo håller sina händer framför ansiktet: den svala ikonen som oftast vant log mot kameran gömmer sig och undviker att möta vår blick.
Lundgren ställer frågor kring måleriet som sådant. På fler sätt än med den metod för återskapande han använder. På Ebelingmuseet kan man se tavlor som avbildar exempelvis ”The History of an Artistic Problem”. Det blir upp till betraktaren hur denna historiska exposé ser ut. Lundgren driver detta längre än vad Joseph Conrad gjorde. Conrad ”skrev till en vän, som han satte högt: – Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om” (Lagercrantz, 1986, sid 8.) I Lundgrens version tar betraktaren hand om betydligt mer av gestaltningen. Samtidigt avbildas sådant som sker i hjärnan på betraktaren: tolkningsakten till exempel. Hur ska den någonsin kunna målas på annat sätt än som citat? Den är personlig och individuell och bygger på betraktarens samlade erfarenheter och referenser. Det talas ofta om att interagera med verken, att vara medskapare. Lundgren lyckas göra någonting nytt med detta. Genom att i några verk måla text.
Tomas Lundgren är född 1985 och är bosatt i Göteborg. Han har examen från Konsthögskolan i Malmö och Akademin Valand (2013) och har haft separatutställningar på bland annat Moderna Museet Malmö och Färgfabriken i Stockholm, samt deltagit i utställningar på Göteborgs Konsthall, Malmö Konsthall och Röda Sten Konsthall. 2014 mottog Lundgren Fredrik Roos Stipendium, 2016 Beckers Konstnärsstipendium och 2020 tilldelades han stipendiet Den tänkande handen. Samma år (2020) fick han Adlerbertska Kulturstipendiet och stipendium från Längmanska kulturfonden. År 2022 hade han ett ettårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden och i år 2023 fick han Thordénstiftelsens Kulturstipendium.
Eftertraktat 